Tobbe Andersson

Att leva med social fobi! Del #1
Och ja ni som undrar ang årtalet 1998, det är för att psykiatrin har journaluppgifter på mig sedan dess. Det var då jag fick min ADHD diagnos.
 
Jag tänkte jag skulle skriva lite och dela med mig utav mina tankar ock känslor ang social fobi. Berätta om min sociala fobi och hur det begränsat mig och mitt liv. Det är ingen dans på rosor utan snarare ett nästan helvete vissa dagar, för det begränsar verkligen mitt liv. Vissa dagar känns det som att jag lever i ett fängelse rent ut sagt.

Jag kommer nog få dela upp detta i två eller tre delar, annars kommer nog inlägget bli på tok för långt. ;-)

Okej, då kör vi! Jag har sedan 2014 känt en märkbar ångest. Ångest för att gå ut, ångest för att träffa andra människor men även en generell ångest. Som jag inte just då tänk att det kan vara social fobi, utan jag har då bara tänkt att detta går nog över. Men efterhand som tiden har gått så har ångesten bara blivit mer och mer, jag har bara känt ännu mer ångest av att gå ut, att vara social, åka kommunalt, träffa vänner/familj, åka och shoppa, fika med vännner och familj, åka och handla eller rent av gå ut och hämta posten.
 
Men varför klarar du inte det tänker nog en del som inte är insatta i Social fobi och ångest?
Jo, Jag klarar inte av att vara bland andra människor eller i folkmängder, jag blir rädd, känner mig inte trygg, jag kan få panikångestattacker (med yrsel, svårare att andas med mera), börjar gråta och flyr från situationen jag är i just då. När jag mår som bäst och känner mig som tryggast och inte känner ångest är i mitt hem, i min trygga borg. Där jag även kan kontrollera och vara för mig själv i mitt rum. Vilket ibland känns som ett fängelse (jag har aldrig suttit i ett fängelse, men kan tänka mig hur det kan kännas).
 
Som det är idag så har min ångestproblematik blivit sämre det senaste året (om inte längre tillbaka). Jag har blivit isolerad i mitt eget hem, min trygga borg. Jag går aldrig ut ensam, jag klarar det inte just nu. Under en tid förra året så gick jag ut ett fåtal gånger på en 3 månaders period.
 
Men för att det inte ska bli rörigt så kan jag ta ett exempel för er:
När vi är bjudna på ett kalas hos någon i familjen/släkten så blir det alltid att jag stannar hemma. Jag får ångest av bara tanken på att gå ut, åka bil, åka på kalas och vara social. Även fast jag känner varenda en människa på kalaset och vet att jag kan känna mig trygg där så går det inte. Det tar emot, det blir stopp och jag blir antingen sur eller ledsen av tanken på att åka någon stans. Vilket är enormt tråkigt, för allt jag idag vill är att kunna gå ut som innan. Kunna vara social, umgåst med folk, springa på stan hela dagen och shoppa, luncha, äta middag och fika. Men det går inte längre. Jag är fast i mitt egna hem. :( Jag är numera aldrig med på något kalas, åker inte och hälsar på någon, umgås inte med någon förutom min familj jag bor med.
 
Så nog är det tufft och det finns så mycket mer jag har att skriva om min sociala fobi i nästa inlägg (bland annat mina vänner och mycket mer). Jag känner att jag får runda av mitt inlägg här innan det blir på tok för långt och lite rörigt :-)
 
Men tills nästa inlägg tänkte jag även att ni ska få chansen att ställa frågor. Undrar ni något ang social fobi, ångest eller något annat? Ställ gärna din fråga så besvarar jag den i nästa inlägg.
 
Har ni också social fobi eller ångest så får ni gärna dela med er av er story, om ni vill. Jag vet om att jag är inte är ensam om detta, utan att det finns så många fler här i världen som har social fobi och ångest.
 
Hoppas ni alla får en fin Onsdag!
Kram från mig ♥
Lizzie

Vet precis hur det och lider av samma men mig vill dom tvinga ut på arbetsmarknaden och jag mår så dåligt över bara tanken på det. I januari ska dom börja tvinga ut mig på arbetsmarknaden och det känns inte alls okej. Jag har vart sjukskriven sedan slutet på juli och går på KBT och märker ingen skillnad men läkaren fann sin store snilleblixt och tycker att jag ska ut på arbetsmarknaden och psykologen lika så. Jag klarar knappt av att åka och handla eller gå till skolan och dagis med mina barn.

Kramar

Emelie

Hej! Jätte modigt och otroligt bra att du berättar om detta ☺ Som du skrev, det finns fler där ute.
Jag har social fobi, men inte lika mycket längre.
Min fobi blir värst när jag hamnar i depression och när jag är bättre från depressionen så är det från dag till dag.
Fortsätt kämpa ♡

LIL' BABUSTYLE - The truth is mine

Modigt och bra av dig att berätta din historia! Vi måste alla berätta våra historier för att bli hörda, för att få andra att förstå. Jag har inte social fobi (många tror att jag har det, men jag har inte velat utreda det) men har en del svårigheter med vissa saker. Jag berättar även min historia på min blogg, om hur det är att leva med en kronisk osynlig sjukdom.

Det är inte många som vågar prata om sin sociala fobi. Jag känner flera stycken med social fobi som inte vill prata om det. Så jag tycker du är riktigt stark som berättar din historia!

Jilina

Du vet jag med haft/har social fobi. Jag klarar av att gå ut och vara ute samt även ta bussen in till stan. MEN jag känner fortfarande av sociala fobin och jag brukar bli helt slut efter den ansträngning det är för mig att komma iväg till stan vissa gånger.

För några år sen var jag bara ut om jag var tvungen tillex om jag hade en läkartid som var viktig. Annars var det min dåvarande pojkvän som fick göra allt! Handla mat, hämta ut paket, ringa telefonsamtal.


Jag är glad att jag kommit så långt jag har kommit, men jag var ju så illa tvungen att lära mig. Har alltid musik i öronen då jag är ut och då känns allt så mycket lättare, jag kan stänga ute omvärlden men är ändå närvarande så att säga.


Jag brukar ha det jobbigt om det är lång kö på affären tillex. Känns i hela kroppen, börjar svettas som f*n, vill bara bort hem.
Det kommer bli bättre för dig med, även då det kan ta tid <3.

Jag har haft tur... Jag måste inte ha nån sysselsättning för alla handläggare jag haft på fk har varit förstående hitills. Det måste ta sin tid. Jag var ju iväg en dag på sysselsättning men det blev bara pannkaka av det.



Förstår precis hur du mår och känner det.

Sanna

Måste vara fruktansvärt jobbigt, känner igen en del i det du skriver, och det är jobbigt nog.
Starkt av dig att dela med dig av ditt liv.

marina

Jag har social fobi och haft det sedan 9 år tillbaka efter mobbing i högstadiet och något år efter. Förstod inte vad det var med mig tills jag läste om någon annan som hade det. De första åren ville jag inte gå ut och kunde inte gå och handla själv. Träffade min pojkvän för nästan 7 år sedan och sedan dess har han hjälpt mig och jag har blivit bättre och bättre hela tiden. För 1 år sedan tog mig tid att gå till psykolog för jag kände att jag behövde hjälp med den sista biten och framför allt med mitt tänkande. Jag blir bättre hela tiden, men oftast finns det alltid delar att fobin som sitter kvar resten av livet. Vilket jag kan acceptera, bara jag kan leva och göra alldagliga saker utan att blir ett nervvrak. Just nu är jag ute på arbetsträning, det gör mig väldigt trött, men jag vet att det är bra för mig.
Jag har fått höra att man INTE får papper på social fobi, vilket jag kan se att du fått (om det nu är dina papper det finns bild på här i inlägget).

Iréne Wicander

Hej Tobbe!
Jag vet hur det är att leva med en som hade så,tyvärr finns han inte mer.
Men har du fått problem KTB, det tror jag många i din situation skulle må bra av. Då går man till pudelns kärna och får bra verktyg att hantera det. Konkreta verktyg.

Har du masktätheten på mössan 😊. Tänkte hinna sticka två innan jul 😊
Kram Iréne

Luxxie - kreativt kaos

Usch, vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Det är verkligen skitjobbigt att leva med. Jag har varit sjukskriven en längre tid nu, och försökte verkligen hålla någon slags grundnivå med sociala kontakter. Träffa familjen ibland, inte neka att träffa kompisar, gå och handla osv. Men jag pallar inte. Kändes vidrigt när jag insåg att jag inte vill eller orkar åka på t.ex kalas. Trots att det "bara" är närmsta släkten.

Tror att många har svårt att förstå. Har senast idag haft en konversation där jag försökte förklara varför jag undviker att åka ner på stan, in i det längsta. "Men är det inte bättre att bara göra det? Om du låter bli så låter du ju ångesten vinna. Och det blir svårare att komma tillbaka till ett normalt liv." Man vill bara skrika, JAG VET! för det gör ju ingen skillnad. Jag fixar det ändå inte.

För tillfället lämnar jag inte min lägenhet för annat än läkarbesök, och någon enstaka gång för att handla. Men annars icke.

En mamma

Hej, tack för dina ärliga tankar, det hjälper en utomstående till större förståelse. Jag har barn som har/har haft en social fobi-problematik. Utan att ha egentliga belägg för det så har jag, dels själv känt och även som närstående uppfattat andra, att livet ibland blir för stort. Det är som att vi har en kostym på oss som är för rymlig och förstor, och där ryms oro, otrygghet, obekvämlighet. Helt enkelt en för stor värld att orientera sig i. I denna förstora värld så blir det för kroppen ett naturligt sätt att reagera med social fobi. Det bästa är när kostymen passar perfekt, då lever man fullt ut. I samhället idag ställer krav på oss att vi ska leva utefter en standardmall som i grunden har en stor kostym. Det ställs krav på social kompetens, vi ska utvecklas och vi ska upptäcka världen och vara världsvana, glada och trygga. När man drabbats av social fobi så har jag uppfattat det som så att samhällets krav på att snabbt bli fungera normalt igen är också de ställda utifrån en mall och ofta förväntas man blir "frisk" bara man får gå på KBT några gånger. Det är tyvärr mer komplext än så är min erfarenhet. Som mamma till ett drabbat barn så hjälpte inte KBT nämnbart. Men jag valde att hjälpa mitt barn genom att vi skapade en liten värld där han inte hade kravet på sig att gå "utanför sin trygghetsram". Han fick vila i denna bubbla rejält utan att någon ställde krav och jag var hans sköld mot "den hårda världen" utifrån. Han hade ingen kontakt med sjukvården alls utan fick vila från detta. Sakta så började han kunna göra sin kostym större och han började kunna röra sig utanför sin bubbla och trygghetsram. Bara han kunde veta hur och det gick upp och det gick ner men sakta framåt. Idag mår han bra, men det tog år och det hela "självläkte" skulle jag vilja säga. Han tog sina framsteg i egen takt utan krav från sjukvård och samhälle. Han ogillar fortfarande en rad situationer, och dessa undviker han helt enkelt. Han känner sig väldigt fri och ledig i sin idag väl passande kostym, även om den för alltid är och kommer att vara rätt liten för att han ska må bra. Men den är tillräckligt stor för att ingen ska undra eller tycka det är konstigt. Han är inte bekväm helt enkelt och det är helt ok. Han jobbar, tränar och har vänner och reser lite grann. Vart jag ville komma med denna långa kommentar är att jag har en teori om att jag tror att det kan ta längre tid att "komma tillbaka" på grund av att den drabbade hela tiden har krav på sig att arbeta med sin sociala fobi. Det blir ett krav i kravet på något sätt där det alltid ska stämmas av och diskuteras, inte sällan mot sjukvården men ibland även skolan. Min teori är att man måste helt på pausa när man drabbas, hur obekvämt det än blir för den omgivande världen. Och inte sällan kan man för det handlar om ekonomi. Sen sakta i egen takt så får man komma tillbaka, och tro mig, det tar tid. Flera år. Jag tror också att vi byggt ett samhälle och en plats där man som biologisk varelse har i grunden svårt att må bra i. Vår moderna tid stämmer inte mot vår biologi i grunden. Därför måste man göra om världen för att kunna kliva ur sin bubbla. För mitt barn hjälpte det faktiskt med en flytt till slut, hur jobbigt det än var i sig. För han behövde rätt miljö för att må bra, där han kunde finna sig en mindre och bättre passande kostym. Lite tankar...men som sagt. Det finns inga raka svar. Jag hoppas du finner din väg, men det är bara du som kan hålla i taktpinnen. Det är min erfarenhet. Lycka till <3

Twiggy Lundberg

Vilket bra inlägg! Känner igen mig i så mycket av det du skriver. Och vilken fin blogg du har överlag, ska kika in på den oftare! :)

Svart-Stina

Jag har social fobi, alltid haft det mer eller mindre sedan jag var liten. För min del handlar det mycket om talet. Jag kan vistas ute bland folk, har inga problem med större folksamlingar o.s.v. Däremot har telefoner varit mycket problem för mig (speciellt myndigheter) och mer privat umgänge med folk jag inte känner så bra (som parmiddagar). Har inte velat skriva om min fobi på min blogg och så (men är å andra sidan inte hemlig med det om någon frågar irl) ,men blir alltid lika glad när jag ser folk som vågar skriva om det/vara öppen med det. Tror det avdramatiserar när folk får se alla möjliga personer berätta, att det kan vara vem som helst - kvinnor, män, unga, gamla och folk som uppfattas som normala/välanpassade i övrigt....

Polly Svensson

Jag vet precis vad du menar, sitter av sitt liv som en fånge i sitt egna hem.

Väldigt intressant läsning. Jag tror ju at man behöver utsätta sig för saker för att bli av med dem, men det ska inte vara med tvång. Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress